Varje andetag

Han var beräknad till 16 december 1997. Dagen kom och gick. Jag var inte alls ledsen för det och tyckte gott han kunde vänta ett bra tag till. 

Jag bodde i Alabama hemma hos svärföräldrarna. Jag var ung och lyckligt ovetande om mkt. "Happy go lucky" beskriver mig bra.

Den 20 dec åkte jag, Robins pappa Fielding, svärföräldrarna samt Fieldings bror och hans fru till Gadsden för att se Titanic som nyligen haft premiär. Jag var helt tagen av filmen och lyckades sitta igenom hela utan större problem. När filmen var över var klockan mkt och efter bilturen hem var det nästan midnatt. 

Jag var dödstrött och somnade snabbt bara för att vakna av ryggvärk vid fyratiden. Jag trodde det berodde på att jag suttit så länge i biografen och försökte väcka Fielding för att få lite massage. Han sov som en död så jag gav upp och tog mig ur sängen och ut i vardagsrummet där jag vankade av och an. Det kändes lite bättre då. Efter ett tag provade jag att sova en stund igen. Så höll det på hela natten. Vanka i vardagsrummet, sova några min, vanka osv. När fielding äntligen vaknade vid 9-10-tiden nästa morgon berättade jag om min värk i ryggen. Han masserade mig, hämtade knäckebröd (skickat till mig från Sverige) som jag av ngn anledning ville äta just då och försökte passa upp på mig. Till slut sprang han in till sin mamma som kom inspringande och ställde en massa frågor. Jag minns inte en enda av dem men hon ringde sin syster som är sjuksköterska och systern ställde också en massa frågor som jag inte kommer ihåg idag. Det de försökte lista ut var om det var sk "braxton hicks" (förvärkar) eller om förlossningen var igång. 

Vid det laget förstod jag att det var förlossningen som startat och blev irriterad över att de trodde det var förvärkar men eftersom de kom regelbundet hade jag mer fokus på att klara av smärtan än att tjafsa.

Jag försökte greppa vad som höll på att hända och var väldigt glad att ha Fielding vid min sida. Han var stressad men stöttade mig så himla bra. 

I USA är det ju ofta så att halva släkten ska med till förlossningen så när vi en stund senare åkte till sjukhuset åkte jag och Fielding i en bil och svärföräldrarna följde efter i en annan. Svägerskan var kontaktad via telefon och de skulle möta upp oss på sjukhuset i Boaz. 

Huset vi bodde i låg i slutet av en lång grusväg och den var full av gropar efter regnet. Vår bil var en Mazda RX7 typ årsmodell -84, var väääldigt låg och tog inte groparna så väl... Jag var väldigt glad att svärfar insisterat på att vi istället skulle köra deras Honda och de vår bil.. 

Antagligen hade Robin flugit ur i mig i farten om vi åkt Mazdan...

Inskrivning etc är lite dimmigt, jag minns inte heller att de undersökte mig. Vid det laget var jag så omtöcknad av smärtan. Jag sa ok till att svärmor var med oss under förlossningen men ingen av de andra. De fick snällt vänta utanför. 

Mitt tydligaste minne är att svägerskan med sina två små barn kom instormandes i rummet och att jag högt och tydligt morrade "oh great!" varpå hon tog sina barn, gick ut och smällde igen dörren efter sig. Svärmor fick gå ut och lugna henne.

Jag blev lovad epidural och det tog två evighet innan narkosläkaren äntligen kom. Ca 1 timma om jag inte minns helt fel. Sköterskan sa hela tiden att han skulle komma om 10 min... Det är så länge sen nu så jag kommer inte ihåg varför det tog så lång tid. Men väntan var väldigt jobbig.

Det var nästan tortyr att sitta upp medan läkaren satte epiduralen men oh prisad vare Gud så fantastiskt det var efteråt. All smärta var helt borta! Som ett mirakel kändes det som, Jag vet att jag ringde hem till mamma i Sverige och berättade att jag var på förlossningen och förklarade hur skönt det var med en paus mitt i värkarbetet...

.

Mat eller dricka får man inte på amerikanska sjukhus under en förlossning så krossad is var det som gällde. Precis som på film... Jag kommer ihåg att jag var väldigt torr i munnen och Fielding sprang och hämtade is hela tiden.
När epiduralen satt avtog värkarna något så efter ett tag bestämde läkaren att jag skulle få värkstimulerade dropp. Då tog det fart igen och det mysigt inredda rummet med det stora fina träskåpet omvandlades raskt till ett förlossningsrum. Jag minns inte så mkt av själva födelsen annat än att alla var så stöttande och fina med mig. Den 21a december klockan 17.58 kom han så äntligen ut.
Svärmor grät och Fielding grät och det samma gjorde jag. Så himla fint.
Finast av allt var lilla Robin med de stora fötterna. Alldeles röd och skrynklig och min.

Jag kunde inte sluta le och försökte ta in att han var min...

Strax efter han var född stormade de andra familjemedlemmarna in och ett stort kramkalas utbröt. Min svärfar gav mig en stor blöt kyss i pannan och sa att det där gjorde jag riktigt bra. Han sa att jag fick välja vad som helst i matväg så skulle han åka och köpa det direkt för jag måste ju vara utsvulten. Minns inte varifrån hamburgaren kom som han en dryg halvtimma senare kom inspringande med. Jag var så trött att jag knappt fick i mig någonting. Fielding åt desto mer...

Trots att jag är rätt pryd av mig accepterade jag hjälp av svärmor och svägerska med amningen. Efter en förlossning så är väl ett blottat bröst ingenting...
Det var verkligen en märklig känsla första gången han fick till det.
All personal på sjukhuset var helt fantastisk och jag minns det bara med värme.
Extra populär var jag också eftersom jag var svensk. Riktigt exotisk på det amerikanska sydstatssjukhuset.

Robin föddes på 4e advent och dagen efter var en vansinnigt stolt Fielding tillbaka i skolan. De följande dagarna varvade han skola med sjukhuset.
Det blev lite långtråkigt emellanåt så han köpte lite spel vi kunde fördriva tiden med.
Robin var så liten och go och jag fick vila upp mig ordentligt eftersom han sov i ett annat rum med alla andra bebisarna. Idag hade jag aldrig accepterat det men det var så det var där och jag visste inget annat.

Vi var kvar på sjukhuset till på julaftons eftermiddag. Jag minns hur pirrigt det var att åka hem och att all personal kom in för att säga hej då. De tyckte det var så roligt att ha en "liten svenska" där.

Första tiden hemma bestod mest av att ha honom nära och att aldrig lämna honom ur sikte. Det jag minns bäst är hur mysigt det var att sova med honom på mitt bröst. Jag kunde riktigt gosa in mig i bebislukten... Min egna baby.
Plötsligt var jag inte en längre.
Jag var två.
Han var en del av mig.
Det var som att mitt hjärta slog i hans kropp. Utan honom kunde jag inte längre andas. Hjärtat kunde inte slå.
Min kronprins hade kommit och livet blev aldrig mer vad det varit