Å så kom Dylan...
Den här berättelsen har legat och vilat ett tag. Lite för personligt ibland känner jag. Men... here we go. Berättelsen om när min
mellanprins föddes.
..........,,,,,,,,,
Upplevelsen när Dylan föddes var någonting HELT annat än med Robin.
Jag var mitt upp i den jobbigaste tiden i mitt liv. Jag levde med en man, A, som visade sig ha STARKA psykopatiska drag. Jag var fast på många olika sätt men hade ännu inte nått den värsta perioden i vår relation.
Dagarna innan Dylan föddes hade jag en hel del förvärkar och trodde att förlossningen startat. Vi åkte in till Danderyd men fick åka hem igen. Det var nästan som att det var första gången eftersom jag hade så lite koll med Robin.
Jag spenderade mkt tid sittande i en fåtölj och broderade en tjock filt till Dylan. Förvärkarna kom och gick under några dagar.
Natten när Dylan föddes var det jobbigare än vanligt tyckte jag och jag hade verkligen ont. Det var svårt att ligga still i sängen. A blev irriterad på att jag vände och vred på mig men jag kunde verkligen inte ligga still för jag hade så ont. Han blev till slut ARG och började skälla på mig så som han kunde göra. Hans mun blev som en kulspruta som attackerade mig med ord. Han kräktes ur sig hur värdelös och egoistisk jag var och det verkade inte finnas något slut.
Jag försökte försvara mig och var både arg, ledsen och hade ont. Till slut gick han ut på en promenad för att röka och lugna ner sig.
Så snart han gått ut gick jag tillbaka ut i vardagsrummet och satte mig med filten. När han kom tillbaka gick han raka vägen upp och lade sig igen. Han sa inte ett ljud till mig. Såg inte åt mitt håll, frågade inte hur jag mådde. När han väl lagt sig och jag kunde höra honom snarka så gick jag upp. Jag hann inte ligga länge i sängen innan Dylan gjorde en superspark och vattnet gick...
Eftersom jag absolut inte ville väcka A så gick jag ner och i min förvirring tänkte jag att en dusch skulle bromsa värkarbetet...
Jag hade fel.
Det var de riktiga värkarna nu och duschen gjorde istället att det tog fart rejält och jag kunde inte röra mig över huvud taget under värkarna. Knappt andas. Det var som om en stor vakumsug slogs på och drog ner honom. Jag fick knappt luft. På något sätt lyckades jag ändå ta mig upp för trapporna och väcka A. Jag insåg att vi inte skulle ha tid att lämna L och T på vägen så A bestämde att de skulle följa med. Han bestämde också att jag skulle ringa förlossningen och säga att vi var på väg.
Själv skulle han duscha...
Jag fick inte svar på förlossningen och hade dessutom så ont att jag knappt kunde få fram ett ord. Hade fullt upp med att andas.
Det tog ett tag innan A var duschad och klar. Väl i bilen var det tortyr att sitta. Jag kände det som att jag skulle kräkas av smärtan flera gånger. När vi åkte förbi Rånäs Slott sa han det som jag i efterhand skulle minnas tydligast från Dylans födelse:
"Sluta vara så negativ! Om du inte är så negativ så gör det inte så ont"...
Jag minns hur jag grät tyst för mig själv och önskade att han kunde försvinna från jordens yta.
Vid Roslagsstoppet, 3.5 mil från sjukhuset var vi tvungna att tanka (!!!)
Medan han tankade bilen kände jag att huvudet var på väg. När han kom in i bilen igen berättade jag det. Han sa då att det bara var att knipa ihop benen.
"Det är INTE ett alternativ att föda i bilen! Sånt gör man bara inte!"
Jag tror det var rädslan för att göra honom ännu argare som gjorde att jag lyckades hålla mig ifrån att krysta.
När vi passerade Mörby centrum såg jag på klockan, det var 2 timmar efter att vattnet gått.
När han stannat bilen utanför förlossning så skyndade jag mig ut. Jag hade min journal i handen och ringde på klockan till förlossningen. Om och om igen. Det kändes som en evighet innan någon kom. Jag gav journalen, ganska bryskt, till personen som öppnade och sa att barnet kommer nu! Sen skyndade jag mig till det rum jag varit i några dagar tidigare. Som tur är var det ledigt.
Jag klättrade upp i sängen och fick med personalens hjälp av mig byxorna. Jag vet att L och T var med och att de fick vänta i ett annat rum men jag har absolut inget minne av att de var där. Varken på sjukhuset eller i bilen.
Personalen insåg att det inte fanns tid för någon undersökning eller mätning av något slag. Ganska snart började jag krysta. 4 minuter från det att jag såg på klockan vid Mörby Centrum så var han ute.
Jag förstod inte riktigt vad som hänt. Allra mest ville jag att A skulle åka därifrån och lämna mig ifred. Han pratade knappt med mig. Såg inte åt mig. Jag var luft för honom.
Jag låg mest och skakade och såg på min perfekta lilla pojke. Dylan skrek länge efter att han föddes. Jag förstod honom, fy vilken energi att födas till!
När A var ute för att röka och ringa sa personalen till mig att jag fick bestämma själv om jag ville åka hem direkt eller om jag ville var kvar på Patienthotellet. Jag fick också veta att det bara fanns enkelrum lediga just då. Jag sa direkt att jag skulle stanna. När A kom tillbaka sa jag att personalen insisterat på att jag skulle stanna kvar eftersom det gått så fort och de ville ha koll på oss.
Än idag undrar jag om det verkligen var så... att det bara fanns enkelrum... såg de hur jag hade det? Ville de hjälpa mig? En del av mig behöver veta och samtidigt vet jag att det är så långe sen nu att det inte finns någon att fråga.
Efter att vi alla sovit ett tag åkte de andra.
Det var sååå skönt att äntligen bli lämnad ensam med Dylan.
Jag hade inte fått med mig någonting till förlossningen. Jag minns inte ens om jag hade kläder med till Dylan. Mamma och Bosse kom i alla fall förbi med lite saker jag bett om. Vad det var minns jag inte. Har för mig att de hade med sig mat också.
Jag gick inte utanför rummet med Dylan. Ville undvika andra människor. Alla dessa lyckliga föräldrar... Behövde vara ifred. Behövde vara med honom.
Hur skulle jag orka åka hem?
En liten, liten, känslig kille som alltid lever sina känslor fullt ut. Högt och lågt.
Min lilla skugga som inte lämnade min sida. Inte förrän en morgon när han var 2 år.... Men det är en helt annan historia...
Han är verkligen en son att vara stolt över. Står upp för andra, omtänksam så det värmer hjärtat, intelligent, atletisk med en god portion humor.
Vilken utmaning och vilken glädje att få vara hans mamma.
