Den första natten
Ibland tänker jag på den där första natten. Den när jag lyckades få med ex’et till psykakuten. När jag t.o.m. lyckades få honom inskriven... trots att min kurator förvarnat om att det kommer bli svårt... mkt svårt... men jag berättade om alla hot om självmord och han skrevs in...
Jag minns promenaden till sjukhuset från bussen. Hur han nästan var lättad att vi var på väg dit. Själv var jag skitnervös för jag visste inte om jag skulle bli tvungen att ta med honom hem igen... Att få in honom på psyket skulle bli min räddning. Jag visste inte det den gången. Då visste jag bara att det inte gick att leva på det där sättet längre.
Den där första natten hemma. Ensam vuxen med 4 barn. Jag var bara 24 år men kände mig som 40 för jag var så sliten. Utmattad men full av handlingskraft för jag höll på att ta kontrollen. Å han visste det...
Tänk om någon tar sig in i lägenheten. Vad gör jag då? Hur lång tid tar det innan polisen kommer om man ringer? Tänk om det börjar brinna! Hur ska jag få med barnen ut och vad finns det för olika utrymningsvägar?
Varenda ljud i trapphuset fick mig att stelna till. Varenda bildörr som stängdes ute på parkeringen gav mig en klump i magen.
Lilla L sov i spjälsängen en armlängd bort. Pojkarna snusade gott i sina sängar och stora L inne på sitt rum. Fridfullt.
Ingenting fick hända dem! De var MITT ansvar.
JAG måste SKYDDA dem.
Det låg jag där och tänkte på medan jag försökte somna och timmarna bara tickade iväg...
Nu såhär 16 år senare med påsken på ingång tänker jag på hur det var.
Jag minns kaoset inuti mig. Beslutsamheten. Sorgen. Ensamheten. Målmedvetenheten. Rädslan. Kärleken till barnen som drev mig framåt mot något bättre.
Önskar jag kunde resa tillbaka i tiden och ge mig själv en kram och berätta hur stolt jag är över det jag gjorde då. En klapp på axeln och ett TACK.
Tack för att du läste! Trots att jag inte lyckats få ner textstorleken...