Varje andetag

Det blir väldigt sällan som man tänkt sig... Det kan vi lugnt konstatera efter lilla Linus födelse.  Vi var helt inställda på igångsättning i v 42+0. Riktigt så blev det inte...

 

 

På långfredagen hade vi en skön hemmadag. Freja var iväg på handbollscup och killarna var uppe i Rimbo. Vi tog en promenad på förmiddagen och hade en lugn, skön kväll. Både jag och Christian somnade i soffan. Vid midnatt vaknade jag och gick på toaletten. En tanke slog mig plötsligt att jag kunde börja sippra fostervatten men jag slog den ifrån mig. Suckade lite över att jag inte hunnit med att duscha under dagen. 

När jag kom tillbaka till vardagsrummet skulle jag ta en bild på Christians milt sagt märkliga sovposition. Precis när jag skulle trycka gick vattnet... Det rann ordentligt så jag skyndade mig in på toaletten och fick fram en liten handduk. Jag gick igenom vad som behövde göras i min mentala checklista. Jag var säker på att värkarbetet skulle ta fart ordentligt nu när vattnet gått precis så som det brukar för mig. Jag var ju dessutom beordrad av min barnmorska att åka in direkt om vattnet gått... 

Handduken jag hämtat räckte inte... Jag stod i dörröppningen mellan vardagsrummet och köket och försökte få liv i Christian. Jag ville inte gå in dit och riskera att blöta ner hela golvet... 

Till slut vaknade han och for upp. Han fick springa iväg och hämta en ny, ännu större handduk och en av Alvas blöjor. Den lilla handduken jag tagit var genomvåt och mina strumpor lika så. 

Han hämtade lite andra grejer jag sagt till om och väckte Lovisa som fick lägga sig i vår säng. Själv ringde jag förlossningen. 

Vi var ensamma på vägen när vi åkte in. Jag satt på Alvas blöja och hade en stor handduk mellan benen. Inga värkar över huvud taget ännu.

Det var fullt inne på förlossningen den natten och eftersom jag fortfarande inte fått något värkarbete fick vi hänga i inskrivningsrummet några timmar. Jag var kopplad till CTG- maskinen (som bl.a. mäter barnets hjärtljud) väldigt länge. Först blev inte mätningen godkänd av maskinen så vi fick göra om den. Under den första mätningen hade jag en lite längre och kraftigare sammandragning och då gick Linus hjärtljud ner ordentligt. Barnmorskan for in och jag fick ändra min position. Han återhämtade sig och jag hade inte sammandragningar på ett tag. Tanken slog mig att den här bebisen kan överraska. Kanske blir det ett snitt...

När vi kommit in på en sal blev jag uppkopplad igen och vid sammandragningar blev hjärtljuden lite sämre igen men inom acceptabel nivå. Vi fick veta att vi skulle vara kvar och att vi skulle starta igångsättning på söndagen om det inte kommit igång innan. 

Vi fick sova några timmar till nästa skift skulle gå på och sen gjordes en ny mätning. Eftersom hjärtljuden fortfarande var lite påverkade bestämde de under eftermiddagen att det var lika bra att sätta igång förlossningen redan på lördagen. 

Jag förstod fortfarande inte riktigt att jag skulle få barn. Jag kände det inte riktig även om det blev mer uppenbart när det började komma några värkar... Det var mer en teoretisk känsla. 

Strax efter kl 18 fick jag en längre och kraftigare värk än jag haft innan och var tvungen att gå in lite i mig själv. Jag blundade och såg därför inte hur hjärtljuden gick ner rejält. 

Jag hörde Christian säga ngt men tog inte in det just då. Bradykardi står det i journalen och CTGn visade 43 slag per minut (mot normalt 130-160 per min). Barnmorska kom inrusande och bad mig testa att byta position. Jag låg redan på vänster sida men provade att flytta mig lite och efter vad som kändes som en evighet gick hjärtljuden upp igen. Barnmorskan var lugn och samlad men effektiv och jag såg att hon var bekymrad. Hon berättade att hon skulle ringa läkaren och så skulle de bestämma vad som skulle göras. I journalen står det att hjärtljuden var så dåliga under 6 minuter.

Där och då blev det verkligt för mig. Jag hade ett barn i magen och det var i fara. Jag ville ha ut honom NU. 

Jag kände hur jag skakade i kroppen. Medan barnmorska konsulterade läkaren höll Christian om mig. Vi sa ingenting och jag fokuserade på att andas. Kände hur tårarna rann. Christians famn är den bästa. Jag samlade mig snabbt och tänkte igenom situationen. Personalen kom tillbaka och hade en plan så jag förlitade mig på dem.

Efter konstanta mätningar av hjärtljuden beslutade läkaren, som nu var i rummet mest hela tiden, att hon skulle prova ta ett lactatprov från hans huvud för att få en uppfattning av hur han mådde. Hon berättade också att risken fanns att hon var tvungen att ta ut honom med snitt. Jag som fick ångest och såg mot maskinen för att se hans hjärtrytm varje gång jag fick en värk kände att det nog hade varit skönt ...

Jag var bara öppen 2cm och han låg rätt högt upp så det gick inte att ta ngt prov, trots smärtsamma försök... Barnmorskan lyckades i alla fall med att sätta en elektrod på hans huvud. Elektroden visade väldigt oregelbunden hjärtrytm och läkaren kom snabbt in och berättade att hon inte ville vänta längre. Hon visste inte var hon hade honom helt enkelt och ville inte riskera någonting. Det skulle bli ett akut snitt och narkosläkaren fick ett försök på sig att sätta bedövningen på mig. Funkade det inte skulle jag bli sövd. Ingen press... 

Redan efter den första riktigt låga hjärtrytmen hade barnmorskan förberett för snitt. Jag hade fått ta av mig smycken etc och tagit på mig sjukhuskläder. Nål i armen var också redan satt. 

När läkaren beslutat om akut snitt gick allting väldigt fort. En hel drös med  personal kom, de satte kateter, gav bricanyl för att slå ut värkarna, fixade och donade med mig. Narkosläkaren kom och informerade mig om vad som skulle hända. Trots att de nu hade väldigt bråttom var de lugna och väldigt professionella. Alla visste vad de skulle göra. Narkosläkaren var så lugn och såg mig ordentligt i ögonen när han pratade med mig att jag kände mig väldigt trygg.  

Under färden ner mot operationsavdelningenag försökte jag ta in att jag skulle genomgå ett akut snitt. Jag frös och skakade men kände mig skapligt lugn och omhändertagen. Christian pratade och skojade med personalen.

All personal var fantastisk. Lugna trygga ögon såg på mig och presenterade sig. De informerade mig om vad de skulle göra samtidigt som de utförde sina uppgifter väldigt snabbt och effektivt. Narkosläkaren lyckades sätta bedövningen och när han satte den lutade jag mig mot den fantastiska narkossköterskan Linda som viskade betryggande i mitt öra. Att någonting så enkelt och medmänskligt kan göra så mkt. Jag kände hur jag blev lugn och att allting skulle gå bra. De har detta. De vet vad de gör.

Från att läkaren fattade beslutet om snitt till att hon startade operationen gick det 25 min. När de skulle börja bad jag Christian prata med mig så att jag inte skulle lyssna på allt de sa. Jag ville inte veta. 

När han såg mig i ögonen och pratade om någonting som jag inte kommer ihåg tänkte jag bara på hur mkt jag älskade honom och att allt skulle bli bra.  Plötsligt hörde vi ett barnskrik och förstod att han var ute. 

Vilken lättnad! 

                                 

Tårarna rann och det var så fantastiskt att se honom. De visade upp honom för mig och jag fick hans lilla varma huvud mot mina läppar och jag drog in all bebislukt. Sen är det är lite dimmigt för mig ett tag efter det. Mitt blodtryck gick ner och jag blev väldigt yr. Det kändes som att jag skulle svimma mest hela tiden. Till slut var jag tvungen att kräkas. 

När väl blodtrycket gått upp igen var det som att ngt tänt lampan i mitt huvud. Jag var mig själv igen. Skönt!

Christian hade klippt navelsträngen och personalen hade tagit så många fina bilder. Härliga människor som erbjuder sig att agera fotografer!

Det viktigaste av allt var att lilla Linus som skrämt oss alla, kom ut och var en perfekt 10. Inga problem med andning eller någonting. 

Varför hjärtljuden gick ner vet vi inte. Läkarna kan bara spekulera. Jag är i alla fall tacksam att läkaren inte chansade utan beslutade om att ta ut honom direkt. Kanske gick de ner för att ge mig skrämselhicka och väcka mammalejonet i mig. 

                    

Mammalejonet är nu vaket och vaktar sin perfekta lilla pojke.