Varje andetag

Jag tycker det är slitsamt för jag blir så otroligt känslosam. Inte hela tiden! Men när ngt som detta lyfts upp. Jag försökte förklara. Jag blir inte ledsen och deprimerad. Får inte ångest längre eller så. Jag blir mer känslosam. 

Jag är så himla glad att jag hade samtalet med P. 

Där i bilen på den småländska vägen. För jag har klurat på det där. 

Varför hör jag fågelkvitter bättre? Varför rörs jag till tårar när jag lyssnar på Freja och de andra barnen sjunga "vi är blommor"? (Lyssnade på bussen i morse... smart drag... tur ingen såg!). Det är ju inte alltid så men ibland (som nu) kommer det över mig. Det är som att allting förstärks och blir klarare. 

Jag landade i att det blir så eftersom jag känner mig så TACKSAM!

Tacksam för att jag har det så bra. För mina barn,för min man. Vårt liv tillsammans. Människan jag blivit.

När någonting händer som gör att mina tankar och tunga minnen väcks till liv så fyller det på min medkänsla. Min empati ökar. Det fylls på så mkt att det rinner över och jag kan inte värja mig. 

Jag blir otroligt sårbar. Samtidigt som jag blir stark och handlingskraftig. Det är en fascinerande upplevelse att känna alla de känslorna. De kan komma från ingenstans. Plötsligt. Oväntat. Tar över mitt nervsystem. 

Känslorna hamnar på utsidan. 

Tack för att du läste!

Emilia, tacksam och trött efter en lång dag.