Varje andetag

Det är många olika känslor inblandade nu för tiden. Mest av allt kärlek till min familj och vänner samt en otrolig stolthet över hur min man och mina barn har agerat under den här krisen.  Till det känner jag en stor sorgsenhet och rotlöshet. 

Året, som ännu inte är slut, har inneburit så otroligt många starka känslor. Jag mår bra och är lycklig. Bara så att det är sagt. Men, de senaste 9 månaderna har varit otroligt prövande. Det känns som att någon tagit min själ och bankat på den med en sån där hammare man bankar ut kött med. Sådär trött som man blir efter en lång gråtattack. Jag är helt enkelt mörbultad på insidan. 

Inte skör men öm. Som med rejäla blåmärken eller ihopsydda sår. 

Stadig inte skakig. Stark absolut. 

Jag känner mig otroligt ensam och väldigt älskad på samma gång.  Jag har lärt mig nu att det ena inte utesluter det andra.  

Vad jag önskar att jag kunde återvända, om så bara för en stund, till farmors lägenhet, hennes hemska stickiga soffa. Att få ligga med huvudet i hennes knä, lyssna på hennes hemtrevligt rossliga andetag medan vi tittar på Dallas, Falcon Crest eller Mord och inga visor och hon outtröttligt kliar mig på ryggen. Bara hon och jag. Att få vila en stund i hennes knä utan ett bekymmer i världen.

Året har verkligen manglat mig. Sånt jag tog för självklart stämmer inte. Insikten om att allt jag hoppats på var illusioner. Verkligheten var inte verklig.

Funderingar på hur framtid och dåtid ska hanteras. Praktiskt och själsligt. För mig och för barnen, stora som små. 

Nu är den praktiska processen över och det är väl bara naturligt att jag sitter här med alla tankar som inte hunnits tänkas och alla känslor som inte hunnit kännas. Ärrad. Trött. Sliten. Otroligt tacksam. Otroligt stolt. Osäker. Nyfiken. Sviken. Glad. Älskad. Omtyckt. Rotlös.

Tiden läker säkert alla sår men ärren kommer finnas kvar. Till sist bleknar de men försvinner gör de aldrig. Klyschigt kanske men inte mindre sant för det.

Tack till alla er som är med på denna... resa... 

Ni betyder så otroligt mycket. Tack för förståelsen ni visat när jag inte har tid, ork eller energi att hålla kontakten så som jag själv önskade att jag skulle. 

Tack för att ni själva tar kontakt. 

Tack alla ni närmast mig och tack till er som hör av er och frågar istället för att fundera eller för att riskera få fel information. Som ni vet är jag öppen och ärlig även om allt inte kan sättas på pränt i sociala medier. 

Tack också för att just du läste.

/Emilia med hjärtat i handen.