Sorg och glädje!
Den senaste veckan har varit full av äventyr, stress, glädje, sorg och absolut prövningar för tålamodet.
Om min hjärna ändå vore lite som Hermiones väska. Du vet, den som rymmer oändligt mycket utan att det syns utifrån eller att den blir tung och ändå hittar man lätt det man behöver... Vilken dröm...
Det har varit några utmaningar på ex-fronten och lite annat som tagit upp min tid och bloggande har inte varit någonting jag prioriterat.
I påskas var vi i alla fall bland annat ute med de tre minsta barnen till Djupadalen och gick 7km-turen till "presten". Vädret var fantastiskt: sol, i princip vindstilla och VARMT. Vi lekte "stenfjällsknuff" vår egen version av Fia med knuff... Om någon står på en sten man har tänkt å kliva på får man knuffa dem åt sidan för att komma förbi. Freja döpte om det till "stenfjällsknuff". En kort bit innan toppen skulle vi förbi ett stycke sankmark med geggamoja i mitten. Freja skulle kliva på en gren som låg i geggamojan och vips så gled foten ner i geggan och sjönk direkt 15cm så mamman hoppade snabbt ut i geggan och drog upp barnet och foten hehe. Efter att första chocken släppte tyckte hon iaf att det var ganska kul. Vi bytte strumpa på den foten och torkade bort geggan med tort gräs. Lovisa var våt om fötterna och fick nya strumpor och plastpåsar på fötterna sen var att frid och fröjd även med henne. På toppen blev det varm choklad i värmen... man kan ju inte gå på tur utan varm choklad!
Tisdagen var full av stress, för mig... Det var Lovisa och Dylans sista dag på skolan. Freja och jag gick en tur till hennes älskade dagis. Vi hade med oss en blomma som Freja valt och hon kramades och kramades. Det var otroligt ledsamt för henne att gå därifrån. Hon ramlade på dagisgården och blev ledsen för det men mest blev den en bra andledning att få gråta lite ♥ På väg hem var hon ledsen och sa att hon inte vill flytta från sina kompisar. Vi lovade varandra att vi skulle komma tillbaka på besök.
Efter dagisbesöket skyndade vi hem för att hämta en tårta som Lovisa skulle bjuda på. Hon hade sitt födelsedags-/avskedskalas i bowlinghallen efter skolan. Hon njöt på kalaset och efteråt var hon med bästisen ♥ Själv skyndade jag mig mot Dylans sista handbollssträning med Rival. På väg dit stannade jag till och köpte pizza. Tränarna hade fixat en väldigt fin sista träning för honom. De spelade match och Dylan fick vara iförd en tjock ullmössa med norska flaggor på... Han hade verkligen KUL och svetten RANN om honom. Efteråt blev det pizza med hela laget och han fick en boll som alla hade signerat. Som avslutning tog alla kompisarna honom och hissade honom upp i luften. Han kände sig verkligen speciell!!! Tusen tack till hans fantastiska tränare!!!!! Hur Ronneby HK ska kunna toppa dessa herrar vet jag inte!
Efter träningen var Dylan med skolkompisar till sent på kvällen.
Lovisa fick skjuts hem av bästisen med föräldrar och jag skulle ljuga om jag sa att det inte rann tårar när de skulle skiljas åt. Jag får tårar bara jag skriver det...
Älskade fina ♥ Mammornas hjärtan grät ♥
Lovisa fick fina presenter som visade hur väl de känner varandra och då grät hon ännu mer. En annan kompis skrev ett otroligt fint kort till henne och hon blev både glad och ledsen för de fina orden. Kvällen gick för Lovisa åt till att gråta. I princip. Vi tog en kort tur till Amanda och hon handlade upp pengarna hon fått i present på WOW (klädbutik).
När Dylan kom hem var han ledsen och det smittade av sig på Freja. Jag och mannen ägnade hela senkvällen åt att lugna gråtande barn och när klockan var strax före midnatt hade alla somnat... inklusive tonåringen (i vår säng) som väntade på att jag skulle fixa carbonara till honom... Själva hade vi det sista av barnens packning kvar så vi kom i säng närmare halv 2... Fun times hehe. Det sista Dylan gjorde innan han somnade var att hålla i sin nya boll och säga att det var en fantastisk present ♥
I går åkte de till mormor. Inga ledsna miner bara trötta och spända av förväntan och lite tokiga. som när Freja bestämt hävdade att hon hade minsann levt minst dubbelt så länge som Lovisa. Kanske tusen år ungefär som en smurf...
Lovisa kände att hon hade ett ansvar för Freja och var så snäll och förmanande att mamman blev rörd. Freja å sin sida förstod allvaret och lyssnade på vad storasyster sa. Mina fina, stora tjejer.
De kom iväg utan problem och jag fick åka in till Haugesund och fixa lite praktiska saker på NAV och skattekontoret.
Det känns konstigt att inte ha barnen hemma, inga tider att passa... det är spegelvänt på ngt sätt. Det är som vanligt men ändå inte... I dag startar i alla fall spurten med packning för att sedan övergå till flyttstädning...