I väntans tider...

Jag ser ljuset i tunneln. Efter en jobbig natt på soffan har Alva fått i sig vätskeersättning under dagen och nu även lite babygröt. Hon ler, pratar och röjer runt nästan som vanligt. Vilken skillnad från den lilla sjuka, utmattande babyn jag haft i famnen hela natten. 
Jag kunde inte hjälpa att känna annat än tacksamhet. När min lilla tjej är sjuk kan vi vara hemma i trygghet och värme. Vi kan köpa vätskeersättning, vi har rent vatten i kranen och om hon blir allvarligt sjuk kan vi åka till närmsta läkarmottagning eller sjukhus och få hjälp. Jag kan bara föreställa mig maktlösheten hos de föräldrar som inte har den möjligheten. De som bär sitt sjuka barn i sina armar utan att kunna skaffa hjälp. De som har ett undernärt barn men inte har mat att ge. Jag kände det in i hjärtat i natt när jag så på utmattande lilla Alva. 
Deras ångest. 
Min tacksamhet.
Idag är hon nästan frisk.

Nu väntar jag bara på nästa insjuknande. Vem blir det? När blir det min tur? Kan vi inte bara få det överstökat?

Strax sätter jag Alva i vagnen och går en promenad så att vi får lite friskluft.