Varje andetag

Vi har alla läst det... statusarna på Facebook... "Man vet inte vilka ens sanna vänner är förrän ngt hemskt händer... Då får man se vilka som finns kvar...."

För mig är det martyrskap och det irriterar mig enormt. Man vet faktiskt inte vad folk går igenom i sina egna liv. Det blir något egoistiskt över det hela. Hela världen stannar ju inte för att ngt hemskt händer dig eller mig. Den snurrar på som vanligt för alla andra. Om man då har väldigt mkt i sitt eget liv så hinner man inte eller kanske helt enkelt inte orkar engagera sig i någon annans. 

Kanske är det tillräckligt bara att försöka hålla huvudet ovanför vattenytan i sin egen vardag. 

Man vet inte vad andra går igenom. 

Jag kan i alla fall inte begära av människor att de ska pausa sitt eget liv om det händer ngt i mitt. De som ändå själva väljer att göra det uppskattar jag såklart enormt mycket.

En del människor vet inte hur man ska göra för att stötta andra. De har liksom aldrig fått lära sig... Eller så blir det för jobbigt för dem själva så de håller sig undan. De "fegar ur" helt enkelt. 

Det handlar inte om mig eller dig utan om någonting som de brottas med själva. Man får bara respektera det.

Det blir också en självuppfyllande profetia eftersom de som har haft fullt upp med sina egna problem drar sig för att ta kontakt när de har andrum igen om man kör sina martyrstatusar och gnäller om vänner som försvunnit... Vem har skulden då?

Jag har aldrig kunnat acceptera det där martyrskapet. Jag blir verkligen provocerad! Det hindrar mig från att sträcka ut en hand fast jag normalt sett hade gjort det.

Mitt synsätt är väl ungefär "våga vägra vara offer". 

Jag har testat att vara ett offer och det är inget jag rekommenderar. Känner man sig som ett offer är man hjälplös... Det är heller inte särskilt kul att bli bemött som ett hjälplöst offer. 

När jag tog tillbaka makten och slutade känna mig som ett offer blev jag plötsligt en urstark kvinna... DEN rollen trivs jag mkt bättre med.

De allra flesta har ett fåtal nära vänner och sen många som inte står en supernära. Inget konstigt alls att inte alla sluter upp i täta led när en katastrof inträffar mig eller dig. Jag kan tänka mig att många tänker att de inte är så nära vänner så de vill ge dig eller mig lite utrymme och inte tränga sig på... Det är ju ett sätt att bry sig men misstolkas säkert som det motsatta. Det är liksom ett läge där det är lätt att man blir missförstådd hur man än gör känner jag. Människor har så olika behov. Vissa vill få vara ifred medan andra vill att ALLA ska höra av sig... 

Sen är det klart man blir besviken om en person som står en väldigt nära inte ställer upp så som man förväntat sig. Det har jag också blivit. Men att gnälla om det på Facebook... 

Nej tack! 

Om en vän inte fixar att vara min vän längre så går jag vidare med mitt liv. Lite självrespekt måste man väl ändå ha. 

Ofta när det händer någonting jobbigt i ens liv så visar det sig faktiskt att en inte särskilt nära vänskap utvecklas och att man får en ny nära vän...