Varje andetag

Nu har det gått snart 7 år sedan vi flyttade till Norge. Vi har hunnit med så otroligt mycket. Lärt oss så väldigt mycket. Blivit ännu tightare som par och som familj. Vi har fått många nya vänner och bekanta och vi har utvecklats som människor. 

Det har varit många fina stunder och många vidrigt jobbiga. Vi har lärt oss att vi klarar det mesta tillsammans. Hur jobbigt det än kan vara så vet vi att det ljusnar på andra sidan krönet.

 

Nu är vi vid en punkt i livet där vi känner att det är dags att flytta "hem" igen. Vi saknar familj och de vänner vi har "där uppe". Vi känner oss lite utanför och bortglömda. Inte på ett sådant sätt att vi klandrar någon eller så utan det är så det blir när man flyttar bort. 7 år är lång tid. Är man föräldraledig från jobbet blir man också lite bortglömd. Det är så det fungerar. Inget konstigt med det.

 

Både jag och maken känner att vi båda har uppdaterats flera gånger sedan flytten. Vi är version 7.0 nu typ haha. 

 

Tiden är mogen för en flytt. Många pusselbitar ska passa och i rätt följd. Maken har bett om omplacering till Stockholm, Lovisa söker gymnasie där uppe, jag har större möjligheter till nytt jobb där eftersom utbudet här i Blekinge är extremt starkt begränsat. 

Den stora gropen i vägen är såklart en bostad. Vi behöver hitta ett nytt hus att hyra. Vi vill inte bo i lägenhet! Vi skulle känna oss instängda efter att ha bott ute på landet...

 

Jag är övertygad om att det löser sig så småningom men jag är sjuuuuuukt OTÅLIG och väldigt stressad över det.. Jag fungerar så att när jag har en plan klar för mig, efter mycket funderande fram och tillbaka, då är jag redo att sätta igång DIREKT. Jag skulle kunna börja packa nu med en gång. Jag har redan tre olika flyttplaner klara och de är redo att tas i bruk.  

 

Att inte veta ger mig massa ångest. Så till den grad att jag vissa dagar vaknar och mår fysiskt illa. Jag blir rastlös och stressad i huvudet. Behöver ha en plan klar med datum... Då mår jag bäst.

 

Vad är det för hus då? Vi vill bo i eller nära Rimbo. Där finns en stor del av släkten och framför allt så behöver vi inte "börja om" på nytt. Där känner vi till det mesta inom vård, skola och fritid. Vi hittar överallt och vi vet hur saker fungerar samtidigt är det väldigt smidigt att pendla bl.a. till Stockholm. De stora barnen har ju en väldigt stark koppling till Rimbo. Det tar mycket på krafterna att börja om från början så det känns mycket bättre att flytta "hem". 

Idealet hade varit att flytta till ett hus som vi kunde hyra några år och sedan köpa loss.  Jag hatar att flytta och om jag visste att jag bara skulle behöva flytt EN GÅNG TILL så skulle det kännas tusen gånger bättre. Tänk om vi faktiskt skulle packa upp ALLA kartongerna! WOW! Boa in oss på riktigt... Drömmen!

 

Just nu längtar vi efter att ha barnkalas där släkten är med, att barnen ska kunna gå hem till mormor eller morfar efter skolan och att de ska kunna ta bussen till farmor. Vi längtar efter att få besök av kusiner, att gå kvällspromenader och plocka upp någon längs med vägen för lite sällskap. Vi längtar efter lata grillkvällar vid poolen, picknick vid långsjön, leka "knutgubbe", lekdater på lekland och cykelturer med friluftsfrämjandet på tisdagar. Freja ser fram emot att ha lite mer folk på läktaren när hon spelar match och att "alla" kommer på hennes körframträdande, skolavslutningar och luciatåg... Kort sagt så längtar vi efter det helt vanliga och vardagliga. 

Jag och tjejerna längtar också efter att få engagera oss i ridklubben. För mig kliar det i hela kroppen av längtan efter hästar och för tjejerna är det mest pirrigt... Maken ser fram emot att börja spela golf igen... 

 

Det blir lite dubbla känslor för vi trivs så himla bra där vi bor nu. Vi älskar Ronneby och vackra Blekinge och vi kommer verkligen att sakna det. Vi kommer sakna förskolan, BVC, Frejas skola och allt det andra. För att inte tala om alla fina vänner vi har här. Den dagen vi faktiskt flyttar kommer jag grina ögonen ur mig. Det kommer bli riktigt, riktigt jobbigt. 

 

 

Min största fasa med att flytta... det är att jag ska glida in i rollen av mitt gamla jag... Halka in i samma spår... Jag är ju inte den personen jag var den dagen vi flyttade. 

Då kände jag mig underlägsen alla andra, som en oönskad trasa. Så är det inte nu.... Det krävs lite tid och energi att lära känna folk igen som den jag är idag. Det krävs säklart också att jag själv är öppen för att folk där uppe också har förändrats. Man är ju inte en och samma person hela livet och på 7 år händer det väldigt mycket. 

 

 

Samtidigt som vi längtar efter att umgås med familjen och gamla vänner så är vi väldigt måna om att fortsätta vara tighta som familj. Vi vill verkligen inte tappa det så vi får vara på vår vakt helt enkelt.

 

Så himla mycket som snurrar uppe i knoppen. Skulle bara vilja ha klart med hus, jobb, flytt och allt annat.