Idag fyller HAN år!

Han som jag älskar så mkt att det gör ont i magen. Fortfarande. Som får det att pirra i kroppen. Fortfarande.
Han som jag träffade för 14 år sen på en distanskurs i Engelska C...
Våra respektive kommuner samarbetade om kurserna och träffarna hölls i Norrtälje. Jag lade märkte till honom den där första träffen på skolan...
Vi höll kontakten via mail. Sociala medier fanns väl inte då. Inga smartphones heller...
När det närmade sig slutet av terminen körde han hem mig efter kursträffarna. "Det är ju ändå på vägen" jo tjena haha.
Vi hade med oss en kurskamrat till i bilen och han kände sig nog lite som 5e hjulet... Men ingen blev heller gladare än han när vi berättade att vi var ett par... Vi pratade och pratade... Efter att kurskamratet släppts av satt vi i bilen och
pratade länge innan vi skiljdes åt...
När det var dags för redovisning av våra specialarbeten hade vi fått olika dagar men vi gick och lyssnade på varandras ändå... Hans var första dagen. Golf.
Jag hade min presentation bland de sista veckan efter. "Psychopaths and their abuse of women"... Lite tyngre.
Allt var väldigt personligt och utlämnande och jag var både nervös och glad över att han var där. Han körde mig hem igen och vi bytte telefonnummer... Fick lite ångest över att kursen var slut... Kommer vi ses igen?
Vi började skicka sms och ringa och den 27 maj 2004 gick vi på vår första date.
"Gick" stämmer väldigt bra. Det var verkligen vad vi gjorde. Från tekniska högskolan där vi möttes, in till stan och sen ut på Djurgården och Waldemars udde. Där i lusthuset kysstes vi första gången och det var också där vi förlovade oss ett år senare. "Vi får se vad som händer" sa han..
Det är väl i princip de daterna vi haft tillsammans... Ensamma, på en riktig ordentlig date.
Om man bortser från det veckan vi var ensamma på semester i Turkiet 2004... Övrig tid har vi haft barn med oss eller åkt iväg på snabbgrejer... I princip..
I helgen såg vi på några hemvideos från sommaren 2004. Jag och HAN var på semester i Ottsjön utanför Åre med Lovisa (2 år) och Dylan (3 år).
Vi ville egentligen åka ensamma och få lite egen tid, bara han och jag. Allt var ju så himla nytt. Tyvärr fick jag bara barnvakt till Robin så vi bestämde oss för att ta med de små och åka ändå. Videokameran var med.
Det som slog mig, förutom hur underbara ungarna var och hur snygg kropp jag hade då (jag är sjukt förvånad), så var det hur otroligt bra han passade in i vår familj. Redan från början. Vi var redan en liten familj. På en gång. Han var den saknade pusselbiten. Det var så härligt att se. Han bara flyttade in till oss och blev pappan. Trots att han inte behövde. För att han ville.
14 år och han ger mig fortfarande gåshud. Fortfarande fjärilar i magen. Idag känner jag en ännu större kärlek. Jag blir aldeles varm i hjärtat. Ingen känner mig som han gör och ingen känner jag som jag känner honom.
I solsken och spöregn, både bokstavligt och bildligt. Han och jag.
I dag fyller han 40 år och jag vill ge honom månen om han vill ha den.
Tyvärr är ekonomin för ansträngd för att ge honom det han förtjänar men kärlek kommer han att få i massor. Både från mig och barnen. I vår eller sommar tänker jag ta med honom på en date i Stockholm. Ta en promenad till Waldemars udde igen och
försöka minnas allt vi har varit med om sen vi satt där i lusthuset första gången. Bara han och jag.

